nanajaja.

För några veckor satt jag och pappa i bilen och pratade om på den där tiden då alla hans barn var små, jag så himla många år yngre än mina bröder, och jag säger:

”Jag minns att det jag önskade mig mest i hela världen var en lillasyster.”

Pappa sitter tyst en stund för att sedan säga:

”Jag vet, mamma och jag pratade ofta om det men vi var ju lite för gamla. Jag vet att det var din högsta önskan.”

Vi sitter båda tysta ett tag.

”Pappa, jag tror Hedvig på något sätt blivit den där lillasystern jag aldrig fick.”

Pappa sitter tyst ytterligare en stund, som han tänker på sitt svar:

” Jag vet Hanna, jag vet det.”

Jag kan inte säga att jag och Hedvig blev bästa vänner från och med den där dagen min mamma trampade på Hedvigs mammas fot på stenstranden. Det vore verkligen inte sant, även om jag önskar det vore så, så många år vi kunde vunnit. Men vi blev vänner från och med då. Vi var sommarkompisar. Jag skröt om att vara 2 år äldre och Hedvig stod ibland med stora ögon över alla mina historier. De blev så mycket mer spännande när jag kunde bre på åt alla håll för någon som ändå skulle finna mig så vuxen hur som. Sanningen var att jag var själv såg upp till Hedvig, säkert mer än det omvända ibland.

Jag vet inte riktigt när vi blev sådär nära. Det är väl tiden som gjort sitt i kombination med det vi gått igenom tillsammans, stöttat varandra för att kunna fortsätta andas bara det senaste året.

Framför allt vet jag inte när jag när jag insåg hur nära vi kommit att bli. För jag har trots allt upptäckt med tiden att Hedvig är den enda jag känner mig bekväm med att sova över hos mig i en vecka, den enda jag i alla lägen kan göra mig glad, den enda jag kan sitta tyst bredvid i en timme utan att varken känna mig tråkig eller stel. Vi har utvecklats tillsammans så att vi alltid kan läsa av varandras känslor som man så lätt kan med sina föräldrar. Bara veta vilket humör den ene är på utifrån ett sms på en mening.

Vi ligger i samma position när vi sover. Vi sträcker upp ena armen när vi inte kan sova eller bara för att koppla av. Våra garderober är i princip identiska, allt som går att köpa nytt har den andra med. Så även våra necessärer och häromdagen när jag var hemma hos Hedvig hade hon till och med köpt samma te som bara är mitt hemma.

Vi har börjat bråka som syskon, ibland genom att slåss men mest smågnabb som blir stora över vilken chipssort vi ska välja.

Och framför allt annat känner jag att Hedvig är den enda jag kan vara helt och hållet ärlig inför i alla lägen. Den enda jag kan vara mig själv med, visa alla sidor inför, dåliga som bra. Och jag vet inte vad som skulle hända om Hedvig försvann. Jag vet bara att mitt hjärta skulle gå sönder lika illa som hon vore min syster i blod.

Ni vet känslan av känna att säga "jag älska dig" inte är tillräcklig.

bilderna har flora tagit<3