fotot taget av min pappa någon gång under 70talet.
Ikväll åker jag till gotland men bra är väl det med tanke på hur fruktansvärt mycket jag har att göra tills nästa vecka. Det ska ärligt talat bli mysigt att sitta med en kopp te och göra samhälls essän, modereportaget till skoltidningen, plugga till tyskaprovet, läsa the boy with the striped pyjamas och allt det andra som gör mig panikartad eftersom jag glömt allt sedan.
(klicka på bilden så kommer ni till en hemskt bra låt)
Tjena mittbena alla läsare (om ni nu finns kvar efter så långt uppehåll)! Jag är hemskt lycklig på alla sätt för tillfället. Kameran har fått ett tunt dammlager uppå sig och deppigt nog finns där inget annat än sommarbilder. Jag skyller dessa två faktorer på den icke existerande uppdateringaren. Därför. Men jag ville mest säga att jag lever.
Ralf är den perfekte mannen- här kan vi bland annat se när ralf bygger en dörr.
Ralf och hans vänner har ett band. De är ärligt talat helt otroligt bra- Defected - lägg det på minnet. De kommer bli stora!
Idag vaknade jag upp hemma hos Jessica med Hedvig brevid mig. Till tonerna av Håkan dansade vi oss i kläderna bara några timmar efter vi kommit hem. I ralfs båt landade vi imorse efter en natt på den lilla ön som ligger en halvtimme bort från hamnen. Det var galet mysigt runt lägerelden tillsammans med alla de där människorna jag tycker så mycket om. Kan det bli finare? Jag tror knappt det. Efter att tittat på när ralf lagt ut nät idag så åt vi en hel massa hemma hos hedvig. Ölkorv är mitt nya beroende, prova det är himmelriket på jorden. Min mobil pep till och plötsligt stog nästan alla från nattens spektakel på piren redo att hoppa (några mindre redo som jag). Om ändå sommaren vore oändlig. Lite mer florence valentin så skulle den vara perfekt. Är det såhär det känns att vara lycklig?
Nu sitter jag här klädd för en höstdag. Hua mig, jag har inte repat mig sen gårnattens kyla. I kängor, raggsocker, strumpbyxor och hedvigs tokigt sköna stortröja är jag redo för ännu en underbar kväll. Nu gäller det bara att sno ihop den där kladdkakan jag lovat snabbt som attan. Vi ses vänner!
jag har saknat dig hedvig. och alla andra. malin jag dör så jag saknar dig. emma du med. ah jag kan inte ens skriva er alla. jag bara saknar er. för mycket.
Allt är lite uppochner vänt just nu. Vet inte vart jag ska börja. Saknar alla så att det gör ont i båda riktningar. Har en växande oro och en lika stor klump av förväntan. Ännu är väl sommaren ung? Den är väl inte över än? Jag har så mycket kvar. För mig har inte sommaren börjat. Jag väntar fortfarande. Jag vill så mycket mer. Har så mycket mer att göra.
På onsdag far jag och Hedvig till gotland. Vi ska åter bli barn av sommaren och leva i skogen, på stranden, i hamnen och vart som helst men inte hemma. Vi ska komma hem (om ens det) om kvällarna med skrubbsår på knäna, myggbett på armarna och näsor rödmärkta av solen. Som jag saknar sommaren. Som jag längtar. Nu ska jag minsann ringa den filuren och tala ut som vi så gör fem gånger om dagen eftersom vi tillsammans väntar på att vår sommar ska få ta sin början.
bild på emma och alex efter skolavslutningen. lycka.
Glad Midsommar allihopa! Hedvig och jag har kommit fram till ikväll har vart våran bästa midsommar någonsin. Vi har ju faktiskt gjort en del de senaste dagarna: Dansat min första dans till dansbandsmusik med en pojke som lärt sig dansstegen av sin mamma, blivit pussad över hela ansiktet av sjömannen på sextio år, ätit tårta för tio personer, inte hunnit ta fram min kamera en enda gång, kramat mina fina vänner hela nätterna, åkt packmoppe med hedvig nerbäddad på flaket varje kväll, spanat med hedvig på de stiligaste pojkar vi sett, ätit nattmat i form av sill, lantchips med mera till vi nästan kräkts, sjungt barnlåtar, druckit trocadero varje dag. Nu ska vi sova efter kvällens nattmat i form av ägg på macka och en hel stor marabou. Nattinatti vänner!
Jag är sjuk. Sådär hemskt sjuk när man har så ont i halsen och huvudet så att man önskar sig inget annat i hela världen än att bli frisk. Fy 1000an vad jag måste vara frisk den här helgen.
Jag kom hem för en stund sen och nu sitter jag här uppkrupen och kall med ted gärdestads röst i högtalarna. Det är något så otäckt bortom datorns trygga sus och ljus. Det bästa som finns är att komma hem in i värmen om kvällen med mamma och pappas djupa andetag sovandes i från deras sovrum. Jag avskyr att sova helt ensam. Tyst, mörkt och i varje skugga gömmer sig något. Igår väntade jag till klockan ett tills jag gick och la mig och lyssnade ytterligare en tid efter varenda rörelse omkring. Helt tyst. Stumt.
Nu ska jag försöka sova. Krypa ner under duntäcket iförd varma sockor och stora pjamasen och försöka glömma kvällens ensamhet.
Hon är världens bästa vän. Vi började på dagis samma dag när vi var si sådär 1. Sen dess har vi vart oskiljsaktiga. Ibland undrar ni, ibland andra, om vi är systrar. Som man umgås blir man brukas det ju sägas. Hon invigde solglasögonen för i år idag.
Och sina nya skor. Jag tyckte de var hemskt tjusiga.
Ibland får man bjuda på bilder när man ser ut som en gris. Så är det bara.
I påskpresent gav jag Malin en jeansjacka. Hon gav mig en kemi sammanfattning. Jag tror båda blev lika glada.
Idag vaknade jag upp med en hemskt underlig känsla i magen. Allt känns helt fel och helt rätt. Frågan är vad, det enda jag kunnat fastställa är men kluven är jag: 1. Jag saknar stockholm. Och jag som inte velat annat ens vara där på flera månader. Jag vill promenera runt på söder, sola i trädgården med alla fina och sätta mig i valfri park med alla småmynt spenderade på kakor från 7eleven. Flora minns du i juni när vi satt utanför string och inte gjorde annat än att längta efter kärlek? 2. Jag saknar min Malin. Jag har köpt en present till dig. 3. Jag saknar min Flora. Jag råkade komma in på den här videon floran. Minnen. 4. Linn, jag dog lite grand av det du skrev till mig. Åh du är för fin. 5. Jag vill stanna här för alltid. Känna solen, värmen, rena luften, doften av hav för alltid. 6. Jag vill inte till norrland en vecka med min årskurs. ångestångestångest.
åh.
damn. jag vet precis hur jag önskar det skulle vara.
Om man tänker efter så har jag bloggat en ganska stor del av mitt liv. Ja med tanke på hur få år jag levt. Jag har bloggat i 888 dagar idag. 888 dagar. 8 8 8. En del av 2006, 2007, 2008 och storslagna 2009:
ps. yes ifall du inte tycker bildspel är så värst roliga så lovar jag att låten är värd att lyssna.
Just nu saknar jag lust. Glädje. Hopp. Det känns som ni hängt mig upp och ner, skakat om ordentligt för att sedan ställa tillbaks mig igen. Allt är huller om buller inombords just nu. Inget sitter där det ska.
Jag lever i bubbla. Jag är så rädd att den ska spricka men ändå vill jag bara komma ut.
Jag tänkte inte vara här på ett tag nu.
Åh 17 vad jag kommer ångra det här sen.
Men nu. Nu ska jag fokusera på mig själv.
Klä mig för egen skull. Få ordning på det fallit samman.
Igår var fint. Som vanligt drogs en hej dundrans massa skämt om min längd men annars så. Vi rullade mest runt i snön. Pendlade mellan överhettat och nerkylda. Idag har vart fint det med. Jag och ralf bakade kladdkaka och tillsammans med njord och simon gjorde vi våfflor. Sen gick vi hela vägen hem till simon i snöstorm och en meter djup snö. Det slutade i ett dike alla fyra med blöta fötter och skratt. Nu sitter jag här med knallröda ögon och allergiutslag i ansiktet. Fy tusan så gärna jag vill vara allergilös!
Tjenix kära läsare! Ni får förlåta mig dagen till ära för både dålig uppdatering och hur dåligt jag skött det här med att svara på kommentarer. För stunden har jag endast några minuter på mig men jag lovar att komma senare och svara på allt det där ni verkligen ville veta. Oo och såklart tacka, för några av er har skrivit de sötaste kommentarerna jag fått på länge, tack snälla!
Ikväll far jag till gotland. Min röda resväska är redan packad och klar. För första gången på 1000 år ska min älskade bror följa med. Å sen ska jag träffa alla fina därborta. Men uppdatering utlovas även om den kan bli något ojämn. Bamsekramar!
jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.
bild från i somras, var 17 är min älskade nintendo tröja?
Och jag o Malin som skulle ha vårt livs roligaste helg. Vi skulle på utflykt, upptäcksfärd på egen hand. Varför, snälla förklara, måste föräldrar alltid lägga sig i? Jag tror jag rymmer hemifrån, och om inte nu så till sommaren och emmaboda.